Mamma

Att bli mamma är det största jag kommer vara med om, det var då jag träffade mitt livs kärlek -Alfred.
Det tog lång tid innan jag var redo att försöka få barn, och även då kände jag mig inte redo. Vi fick skriva in i allmanackan när vi skulle sluta med skydd för att jag visste att jag annars skulle skjuta upp det. Det var inte självklart för mig att bli mamma.
När jag blev gravid var jag övertygad om att jag skulle få ett sjukt barn. Och det var precis när covid kom till sverige. Jag fick spendera varje barnmorskebesök och ultraljud själv. Alla förberedelser och kurser ställdes in. Jag var ensam. Alltid.
Sen kom han. Mitt barn. Min Alfred. Han andades inte och de sprang iväg med honom till akutrummet. Väl där kom han igång med andningen och vårat liv som familj började. Han var perfekt. Vacker, snäll, glad och frisk. Och så fort han hamnade på mitt bröst förstod jag. Jag skulle göra allt för denna lilla människa.
Tre veckor efter hans födsel fick vi covid och jag tänkte att nu dör han, min Alfred. Min perfekta, ömtåliga, snälla pojke som inte har bett om att utsättas för denna sjukdom. Jag var livrädd och enormt ångerfylld. Jag grät nog konstant i en veckas tid. Men Alfred mådde bra och vi återhämtade oss tillslut. Men rädslan för att förlora Alfred försvann inte och tanken av att något ska hända honom är den största oron jag någonsin burit på. Denna kärleken är så obeskrivlig och något jag inte förväntade mig att känna SÅ starkt. Och jag vet att denna kärlek för vissa inte infinner sig så snabbt hos alla, och jag förstår också dom som väljer att inte skaffa barn, för oj vilken omställning det är och vilket jobb. Men med denna mamma vill jag hylla alla mammor där ute som tar sig igenom graviditeter, förlossningar, moderskap, alla födelsedagskalas, inskolningar, alla parkhäng osv. Vi är starka och vackra, och vi klarar allt<3
 
Becoming a mother is the biggest thing I will be part of, that's when I met the love of my life -Alfred. It took a long time before I was ready to try for a baby, and even then I didn't feel ready. We had to write in the almanac when we were going to end protection because I knew that otherwise I would postpone it. It was not obvious to me to become a mother. When I got pregnant, I was convinced that I would have a sick child. And that was exactly when covid came to Sweden. I had to spend every midwife visit and ultrasound by myself. All preparations and courses were cancelled. I was alone. Always. Then he came. My child. My Alfred. He wasn't breathing and they ran off with him to the emergency room. Once there he started breathing and our life as a family began. He was perfect. Beautiful, kind, happy and healthy. And as soon as he landed on my chest, I understood. I would do anything for this little human. Three weeks after his birth, we got covid and I thought that now he is dying, my Alfred. My perfect, fragile, kind boy who did not ask to be exposed to this disease. I was terrified and extremely remorseful. I probably cried constantly for a week. But Alfred was fine and we finally recovered. But the fear of losing Alfred didn't go away and the thought of something happening to him is the biggest worry I've ever had. This love is so indescribable and something I didn't expect to feel SO strongly. And I know that for some this love does not appear so quickly for everyone, and I also understand those who choose not to have children, because oh what an adjustment it is and what a job. But with this mom, I want to pay tribute to all the moms out there who get through pregnancies, births, motherhood, all the birthday parties, school starts, all the park hangouts, etc. We are strong and beautiful, and we can handle anything<3